I onsdags arrangerade SVT ett runda bordet-samtal angående folkbildning och public service roll i den. Jag och en kollega var där och lyssnade i sällskap med diverse partipolitiska och utbildningsmässiga representanter.
Hanna Stjärne, VD SVT, fick öppna dagen med en reflektion kring hur möten med publik alltid måste nischa sig idag. För 50 år sedan var utsändningsutrymmet mycket begränsat. Idag finns fysiskt utrymme på nätet för att skapa möten med alla olika intressen i olika kanaler. Publiken väljer själv, och den som bäst träffar respektive person, vinner dess gunst och öra. Tjänsterna diversifieras i antalet men likriktas i mötet med varje människ
a och var och en har friheten att sålla bort de andra – de som säger något annat som man inte tror på. Public Service, menade Stjärne, kan skapa det mötet med andra och vara en gemensam referensram för diskussioner.
Kristina Alexandersson, chef för Internet i skolan, IIS, reflekterade över problematiken med folkbildningen i skolorna. Värdegrunden har en tydlig roll i uppdraget, men betygssätt inte. Det blir starkt fokus på kunska
p eftersom att kunskapsmålen mäts medan det är svårt att följa upp hur värdegrunden förmedlas och införlivas. Vårt samhälle idag bygger på strukturer som utvärderar oss utifrån vad vi presterar, inte vem vi är. Ja visst fortsatta Ulrika Knutsson, Folkbildningsrådet, och lättade upp stämningen med att se de möjligheter som fin
ns för nya möten i digitala media och att de sociala mötesplatserna innebär helt nya möjligheter för privatpersoner att få sin röst hörd. Åsa Zetterberg, chef för e-samhället, var frustrerad över att vi inte tar transformationen på allvar. I många andra frågor har vi fullt fokus men det är som bäst 5 personer på Skolverket som jobbar med att fundera över hur skolan ska anpassas och verka i och med de digitala miljöer som är vardag sedan tio år tillbaka, menade hon.
Gustav Josefsson, framtidsutforskare, följde upp Ulrikas bild av möjligheterna med att standard
en försvinner på nätet. Kreativiteten exploderar tack vare att möjligheterna finns, man behöver inte be om lov för att skapa sig en megafon. I den miljön behöver staten lära sig att prata på ett nytt sätt för att kunna spela en roll. Staten har sin öppning att jobba med svenskars värdegrund inom skolans fyra väggar. Tidigare har den tiden varit nog, det var då vi lärde oss för livet, men sedan många år tillbaka är världen så snabbföränderlig att vi behöver lära oss hela livet ut. Och som Kristina var inne på, skolan tar inte ens riktigt tillfället fullt ut då de kan. Det finns alldeles för lite tid för samtida samtal i högstadiets klassrum, till förmån för att få kungalängder och alla europas städer på plats.
Hanna Stjärne funderade vidare över hur vi ser på kunskap. Vem får vara smart? I det livslånga lärande får t ex barn en ny roll som kunskapsbärare. PS har möjligheten och tar redan nu möjligheterna att spegla alla
människor som kunniga. PS kan rensa bland gammaldags formuleringar och förhållningssätt och presentera alla olika svenskar som kompetenta och värda att lyssna på. Visst finns det ett behov av digital samhörighet men än viktigare poängterade Jan Gulliksen, professor KTH och ordförande i Digitaliseringskommissionen, är digital bildning – varje individs kunskap om och förståelse för hur de digitala formaten fungerar och vad de betyder för våra demokratiska rättigheter. Jag håller med honom och sällskapet skulle kunna ha förtydligat här att få idag har förståelse för vad deras egna aktiviteter lämnar för spår online att vi har dålig kontroll på vilka intressen som har tillgång till den informationen. Så länge som den säljs för riktad annonsförsäljning ser vi mindre allvarligt på det, men om främmande regeringar, politiska partier eller försäkringsbolag kan köpa vår personliga data blir våra demokratiska rättigheter med ens hotade.
Jag funderar på hur det ska gå till. Publiken måste välja public service av någon anledning, och det verkar inte som att de själva väljer det mångfaldiga mötet. Publiken måste alltså vilja komma till mötet med public service av någon annan orsak… Melodifestivaler… Julkalendrar… en spegling av det svenska som inte kommer att uppstå någon annanstans och som svenska folket aktivt vill ta del av – inte för att deras egna personliga åsikter och ställningstaganden konstant bejakas, utan av någon annan anledning. Själva uppdraget att folkbilda, att försöka att ständigt uppdatera bilden av Sverige och dess mångfald har public service en lång vana av, men möten i helt nya kontext som särskiljer sig markant från linjär-tv, är en ny och inte självklar utmaning.
